Om att krypa upp ur sitt hål...

De sista veckorna har varit kaos och ont i hjärtat, 

 det som jag trodde så hårt på trots svårigheterna gick sönder. 

Och det var jag som hade sönder det...

 Men det var allt runtomkring som förde mig till den punkten. 

Efter snart två nattsvarta veckor är det dax att börja kravla upp mot

ljuset igen, här nere kan jag ju inte bo!

 

I veckan har det varit allmöte på jobb om omoragniseringen av Kirken i Rana. 

Folk ska flyttas på, ett servicetorg ska upprättas, folk säger upp sig och några nya får jobb. Mitt kontrakt går ut vid årskiftet och det mesta är ganska osäkert. 

 

Den här vackre herren är antagligen det stabilaste i mitt liv just nu, 

och bara det är ju mycket att vara tacksam för. Att känna hur en "liten" hund 

kryper upp i soffan och lägger huvudet i mattes knä för att trösta är otroligt skönt. 

Så nu är det dax att börja leva igen, 

två veckor i hålet får räcka! 

Ärligt talat så orkar jag inte vara ledsen längre, 

det får bära eller brista!