regnet fortsätter att falla och människor fortsätter att vara människor.
Ibland är jag nästan glad ända in i märgen, men oftast inte...
Ibland känner jag att det är klart det här oxå går bra, men oftast ligger oron som en isklump i magen. Ofta är jag less på folk och hur de pratar utan att tänka sig det minsta lilla för. De är inte precis till någon hjälp. Jag är extra känslig och blir GALEN på folk som säger sig vilja hjälpa till om de bara kan, med "vad som helst", men som då man tar sig mod och ber dem bara säger nej. De människorna tänker jag försöka sålla bort, man måste ju faktiskt inte älska alla eller ens bry sig om dem! Ärligt talat känner jag heller ingenstans att jag vill ställa upp för dem heller då det en dag blir deras tur! Däremot de där vännerna som alltid har en varm kram redo, som skickar sms eller ringer bara för att säga att de tänker på mig och oss, som säger "ring om det är nått" och som faktiskt menar det!! De är alla värda sin vikt i guld!! Man kan nog säga att den här "krisen" har sållat agnarna från vetet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar